Röd blåklassning försvinner

Kristina Alvendal är en hjälte! Läs SvDs artikel här.

På senare tid har kulturminnesmärkningen av Stockholms bebyggelse kommit att, efter maktövertagande även inom antikvarievärlden, inbegripa också 60- och 70-talens massproduktion av slumbostäder och den nya människans rationella kontorskomplex på socialiserad mark inom tullarna. Sålunda kan ett miljonprogramområde i Hjulsta uppbära samma klassning som Sturegallerians byggnad Bångska Huset på Stureplan. Ett brunt 70-talshöghus i Tensta likställs med Karlaplans ståtligaste boningar. Och Trygg-Hansas urbansprawlkvarter på Kungsholmen blev plötsligt lika bevaransvärt och omöjligt att förändra som Skeppsbrons palats. Det blir parodiskt när man ser att Åhlénskolossen enligt Stadsmuseums antikvarier har samma klassning som Slottet..

Problemet med den s.k. blåklassningen är att den bara ser till det som är förment tidstypiskt - inte till kvalitén i arkitekturen och hur den fungerar i stadsmiljön. T-H-huset är alltså mycket typiskt för 70-talets exploatering med antitraditionell stadsförödelse, men det gör det knappast till en bevarandevärd byggnad. En ny klassning baserad på långsiktighet i stadsmiljön och anpassning till den historiska stenstadens byggnader vore på sin plats. Kanske kan Alvendal vända den röda blåklassningen till att bli en sant blå klassning?

Vi borde sluta tänka att branschmajoritetens övertygelse/tillkämpade tolkningsföreträde om vad som är samtidens sanna arkitekturstil ska vara allenarådande. För att god, harmonisk och långsiktigt skön arkitektur ska skapas också i våra dagar krävs att politiker och allmänhet sätter in en välriktad kil i kulturvänsterns järngrepp kring stadsplanering och byggande. Så länge kulturklassningen av byggnader baseras på sovjetideologier och dito estetik lever kvartersstaden under ständigt hot att förstöras. Och stadens många sår och mot modernistkaserner utbytta stenstadskvarter riskerar att aldrig bli läkta och återskapade.

Det är en stor seger för Stockholms stadskultur att den vänsterideologiska klassningen försvinner. Så kan kanske också arkitektur igen bli något allmänmänskligt, tilltalande och kvalitativt.

Prins Charles

I en artikel i SvD idag redovisas hur brittiska moderna arkitekter upprörs över prins Charles arkitekturvision - och att de till och med hotar att bojkotta möten där prinsen är närvarande.

Prinsen står som bekant för den klassiska, lokala traditionens arkitektur och hävdar med envishet (tillsammans med ca 80% av den engelska befolkningen) att staden och gamla kulturmiljöer inte ska vara en lekplats för oprövade form- och materialexperiment som inte ger något till platsen eller deras brukare annat än en övergående känsla av förvåning och i övrigt en vagt siktad provokation som övergår i allmän livsleda. Nåja, det var min formulering. Men glasochstål-ivrarna har i vart fall fått en kraftfull motståndsman i prinsen och det är nu detta som upprör den avantgardistiska delen av branschen.

Ett tydligt exempel på hur den modernistiska arkitekturklubben agerar som en sekt vars åsikter och maktbas inte ens får ifrågasättas. Alla invändningar tas som okunskap. Det finns bara en allah och de otrogna måste förgöras. Målet är inte det bästa för största flertal eller allmän harmoni, utan i främsta rummet att låta den egna sekten dominera och tillskansa sig det helst eviga tolkningsföreträdet. Vi känner igen resonemanget inte bara från österländska religionsfanatiker utan också exempelvis från den svenska konstscenen, där lagbrott ses som ovidkommande (frkn Odells fejkade psykos och nergraffade tunnelbanevagnar till exempel). "Den negativa uppbyggligheten" kallade Stjernfelt-Thomsen en utmärkt bok som nu finns i svensk översättning - där tar de upp just detta den modernistiska kulturens märkligaste företräde, nämligen att provokation och motstånd mot det uppbyggliga ses som den enda dygden en modern männsika ska eftersträva - de som inte håller med har inte förstått den nutida diskursen. Vad som är "nutida" kan nämnligen bara definieras av de upplysta modernisterna. Vi känner också igen resonemanget från den mäkta förvirrade "genusvetenskapen", som likaledes avfärdar alla invändningar med att klargöra att de bottnar i okunskap från kritikerns sida.

Vi på Stadskultur skickar därför gärna över en lans för att bistå prinsen i hans hedervärda och nyktra dust mot förfulningens apostlar.

Läs artikeln i SvD här!

Fantastiska St Eriks

Nyurbanismen förvillar sig alltför ofta till rena småstadsideal och motstånd mot biltrafik. I en småstad är det ett ypperligt förhållningssätt. I en storstad kan det bli förödande. Tur då att vi i Sverige har exempel på lyckade nyurbana byggnationer, där de bästa idealen från stenstaden lever vidare i kombination med samtidens idéer och krav. Alltför ofta glömmer vi att svaren ofta ligger mitt framför planerarens näsa.

På Kungsholmen finns sedan 1999 ett sådant exempel: St Eriksområdet. Planen upprättades av Alexander Wolodarski. Obildade kallar det pastisch. Stadskultur kallar det snudd på genialt.

Kvarter och gator är korta; det är i grund och botten en mycket modern stadsplan med friliggande byggnader som utgör områdets struktur. Med stöd i barocken ligger så en urban axel in från Fleminggatan, genom Grubbensparkens dubbla hästsko och ned mot vattnet för att bara strax innan bli samlad i en oval vattenspegel nedanför en monumental trappa. I fonden på andra stranden ligger tyvärr von Celsings bonnierska konsthall som ett eko från ett oglömt 50-tal och påminner oss om att motstånden är många i våra barbariska trakter innan förståelse för helheten gäller inom hela arkitektkåren.

På denna nyskapande stadsplan har olika arkitektbyråer ritat flerbostadshus med tydlig inspiration från stenstaden och enkannerligen 20-talets storhetstid inom vår arkitektur. Och varför inte inspireras av den svenska guldåldern? Åren 1880-1930, 50 år av konstnärlig, vetenskaplig, musikalisk, litterär och inte minst arkitektonisk storhet som räknas vara av världsklass. Åtminstone i omvärlden.

10 år har gått sedan putsen ströks upp, de resliga fönstren sattes in och träden planterades; området har suttit in sig i natur och medvetande. Dessa rum som skapats av säker hand, som urbana idyller. Eleganta fast samtidigt enkla fasader fulla av inspiration snarare från det evigt tilltalande stadsmässiga, än från 20-talet. Bara på ett mycket ytligt plan kan man kalla detta pastisch.

Vad som gör området lyckat är att byggnaderna är anpassade efter skalan och sammanhanget. Det har bildats en plats. Den länkar till andra mindre platser inom och utom området. Och så - ofrånkomligen - att man för gestaltningen av byggnaderna valt att se till det långsiktigt hållbara, snarare än det provocerande som visserligen skapar finfina rubriker i (svenska) arkitekturtidskrifter, men som efter 10 år redan hade lidit hårt av materialförfall och förlorad trendfaktor.

Puts håller. Klassisk form är tidlös. Värdiga byggnader ger människan värdighet.

I en tid av allmän nedgång, ekonomiskt och kulturellt, frågar vi på Stadskultur oss varför idyllen är så avskydd. Varför ses det tilltalande, värdiga, vänliga och uppåtsträvande med så oblida ögon av det förment bildade etablissemanget? Varför ska Sverige vara en ö av oförståelse vad gäller goda arkitektoniska miljöer när världen går i motsatt riktning? Är det Folkhemsånger eller Miljonprogramsavund?

När vi nu som aldrig förr har de tekniska möjligheterna att göra vackra och hållbara miljöer tillgängliga för den stora massan och deras efterkommande, är det då försvarbart att bygga eländiga kolosser i svart eller glas vilka hämtat sin formmässiga inspiration från parkeringsplatsens betongsuggor och är lika komplexa i sitt utförande som en lagerhylla av återvunnen metall?

Nyurbanism kan vara något mycket urbant och samtida, det visar oss St Eriksområdet. Det kan också vara något mycket miljövänligt i sin långsiktiga hållbarhetsaspekt. Men främst är det en möjlighet att återta de element och former i stenstaden som förmenats oss sedan 1930-talet och framåt.

På Waterfront intet nytt

I Stockholm genomgår kontroversiella nybyggnadsprojekt en egendomlig serie faser: först ställs ett förslag som ofta blir våldsamt debatterat, förkastat av allmänheten och ifrågasatt av en och annan oppositionell makthavare. Därefter kommer ett antal alternativa förslag som stöts och blöts. Sedan, när den medial stormen bedarrat och en arkitektonisk träsmak brett ut sig, fattas ett beslut som går helt obemärkt förbi. Så står grävskoporna bara där en morgon, och inom loppet av några veckor har stan fått en byggnad som ingen riktigt förstått hur den hamnat där.

Det senaste i raden är nya hotellet Stockholm Waterfront, av White. Det gigantiska komplex som hamnat på postterminalens tomt, ett stenkast från Östbergs stadshus. Ett känsligt läge kan man tycka - men som blir bebyggt med en mycket okänslig byggnad. Hart när lika högt som hötorgsskraporna, och fortfarande i denna saneringsestetikens breda blockform. Frånvaron av fasadbehandling och platskänsla är påtaglig. Stela glasfasader i formalistiskt lika stålrutor som stirrar mot Klaras asfaltsviadukter. Det är öststatsestetik som möter en ståldröm från fascismens rationalism. Det är arkitektur som vänder sig överlägset bort från individen. Det är en manifestation av själlösheten i en stad utan andra visioner än exploateringsvolym och materialplanering. Som en eftergift åt romantiken, lägger White en formlös alto-skulptur på taket. Antagligen för att göra skymningsbilderna mer effektfulla.

Rationalism kan göras bra. Se på Schweitz, se på Danmark. Vi svenskar verkar däremot inte ha det i oss - ska vi göra rationalism blir det helt enkelt för kallt. För vi förmår inte vara hårda med känsla. Vi skalar av hela vår identitet i ett desperat försök att passa in oss i det kontinentala allvaret. Vi härmar. Vi försöker översätta. Men utan egen identitet kan man inte heller hitta en ny. Utan ett språk som stammar ur den egna strupen kan vi inte översätta ens de enklaste begrepp. Det blir för gudlöst; varken provokativt eller hädiskt. Varken välkomnande eller avvisande. Bara menlöst, könlöst, platt.

Ändå är Stockholm en stad av intryck levererade med mycken inlevelse. En spatsertur från Tegnerlunden upp till Eriksberg, förbi Engelbrektskyrkan genom Danderydsgatan och bort mot villastaden med sin final i Karlaplans kaskad. Från 1300-talsstaden med sina stormaktspalats och över slussarna till Götgatsbacken. En runda bland galleritäta Vanadis med ett stopp i Röda Bergens arbetaridyll. Det himmelsvida perspektivet över kungaborgen. Dånet från ett novemberhav invid den avskilda muren på stadshusterrassen, med Stadshusets hela saga om det höga norden vilande i åtta miljoner tegelstenar bakom. Vi hade mycket att berätta när vi byggde den staden. Var är våra berättelser nu? Om vad förtäljer Stockholm Waterfront Building med Stockholm Waterfront Congress Centre och hotell Park Inn Stockholm Waterfront?

I ett cyklopiskt skåp i stål och planglas finns inget utrymme för mänskliga tankar och förhoppningar. Vår saga är all.

Om Slussen..

Alternativförslag från Forshed et al.

Ett inlägg om de 5 nya Slussen-förslagen. Även om jag inser att de inte är värda det.

Med undantag av Bergs/Fosters förslag förhåller sig egendomligt nog, då förslagen är ställda av ledande prisvinnande arkitektbyråer världen över, ingen till vare sig skala eller plats; faktiskt är förslagen rent oproportionerliga. Man må debattera stil och smak - men ingen som vill kalla sig arkitekt kan negligera vissa grundläggande begrepp: skala, plan och form. Därför är också Bergs förslag det enda som går att ta på allvar, för det utgår från en stadsplan och bygger vidare på kvartersstaden. Om deras förslag har naturligtvis kritiken varit som mest svidande, det anses otidsenligt, postmodernt och alltför, tja urstockholmskt kanske.

I ett förslag ställer ett kontor upp stora kilar i två våningar, fast höga som de omgivande husen. Och några färglada glastureller. Det liknar i stort sett ett flipperspel. Ett myller av modellmänniskor myllrar planlöst och glatt över de flesta förslagens enorma ytor. Det är uppenbart att ingen varit på platsen, detta stormomflutna näs i innerstaden, som knappast görs bättre av stora tomma ytor mot norr. Det franska förslaget är så arty att det kunde kommit från Beckmans, men hur deras Ponte Vecchio i gult glas ska göra galleriagående stockholmare nöjdare med sin nordliga position är svårt att ta till sig. Wingårdhs plockiga klosslådor med diverse sömniga effektsökerier i form av stora glasslitsar och annat känns som ett meddelande till världen att det är dags att dra sig tillbaka och lägga de megalomana glasögonen på stringhyllan.

Ett par stora frågor söker dock sitt svar under iakttagandet av förslagen. Det första är att vi har förlorat greppet om arkitekturens väsen; kan inte världens främsta visionärer förhålla sig till stadsplan, skala, plats och formspråk, ligger inte mycket kvar i yrkestiteln. Man kunde kalla sig designbyrå istället. Eller eventvisionärer. Det andra är att ingen egentligen förbättrar platsens tidigare felsteg; förutom att Karl Johan-statyn äntligen får rida in mot staden igen (tack), lämnas tunnelbanebroar, trafikleder och det fult upphöjda Södermalmstorg som halvt begraver Tessins Stadsmuseet, utan vidare lösning. Varför ska tunnelbanan gå på luftbro? Och vem vill sitta på en piazza på Södemalmstorg, när den bästa platsen i syd ligger på andra stranden, på Kornhamns torg, och är kringskuren av hemska billeder?

Nej, ta bort tunnelbanan från Gamla stan, där har den egentligen inget att göra. Sänk Södermalmstorg. Sänk hastigheten och drag ut planteringen kring Munkbron, den behöver inte vara motorled. Slå några vackra broar med bil- och gångtrafik mellan Skeppsbron och Söder. Och bygg gärna en monumentalbyggnad på klöverbladets plats. Men kom inte med denna överexploatering och bygg sönder denna för stadens morfologi extremt viktiga plats.

Utom tävlan har några arkitekter som fortfarande har skäl att känna sig stolta över sin yrkestitel, lagt ett förslag som jag märker tar fasta på dessa tydligen kontroversiella invändningar. Det är bland annat Kjell Forshed, känd bland annat för sina vackert anpassade klassiskt stadsmässiga byggnader, som vi skrivit om tidigare här på Stadskultur. Deras förslag går att finna på http://www.forsstrom.se/uploads/katalog_SLUSSEN.pdf

Dubai har gjort det igen

Visst vill alla människor bo i ett system, där allt är likadant och ingen behöver vara oliktänkande? Visst vore det mänskligt, socialt och naturligt? Just detta lyckades man nästan åstadkomma såväl i Sovjetunionen som i Flemmingsberg, men man kom inte alls lika nära, som den Dubai-baserade firman, Timelinks, vill komma, i sitt system "Ziggurat". Läs mer och förfasas här.

Natt över Östermalmstorg

Titta noga på bilden ovan.

Låt inte luras av den ljuslösa nattvyn med suddigt minglande folk. Tro inte att det är det traditionalistiska hus vars konturer det har lånat. Det är ändå bara ett parkeringshus som imiterar en alldeles för fönstertrång fasad. En rejäl gäspning. Ett högt tak - som inte tillåts vara det utan ska perforeras av funktioner likväl. Ett försök som kanske hade platsat i en mindre central stad, på en mindre central plats. I utkanten av Linköping?

Fönster är inte bara hål i en fasad. Som på en ost. Fönster är husets ögon.

Och det där rysansvärda hörnet ut mot Nybrogatan... så tunnt men ändå så fullt av vikt, så betydande men ändå så ovärdigt... nästan som partivännerna som tog rivningsbeslutet för Folkan?

Skönhetsrådet har protesterat, som tur är. Visserligen för att de vill se något mer avantgardistiskt på platsen. Vilket kanske skulle skada torget ännu mer än denna imitativa pinsamhet.

Men hur svårt kan det vara att inse. Att fatta ett enkelt koncept. Vi är på Östermalm, mina vänner. Vad med det konceptet är svårt att förstå?